Annons
Annons



we all feel it


Ett slag i bröstet.

Som att någon knöt sin näve och med all sin kraft slog igenom och förstorade det svarta hål som redan fanns inne i mig. Så kändes det idag när jag kraftlös och panikslagen sjönk ner bland mina sorterade tvätthögar och plötsligt blev så oerhört fylld av självtvivel att allt jag förmådde att göra var att låta tårarna rinna.

Annons

Det kommer oftast utan förvarning. Man lever sitt liv, låter dagen gå. Svarar på samtal, äter lunch, går en promenad hem på samma gata man gått i år. Allt är som det är. Sen händer det något. Ett snöre brister och en mörk ridå ramlar kraftfullt ner för ens ögon där man står. Är jag en dålig människa? Hatar alla mig? Är jag ful? Är jag oönskad? Är jag ensam? Har jag någon? Har jag ens mig själv? Så håller det på. Mantrat. Om och om igen tills det tagit sig in i blodomloppet och med det kaninbultande hjärtat giftat ner hela ens kropp. Men varför?

Jag ringde en av mina närmsta vänner. Berättar, skäms, men berättar. Och hon är tyst. Vi har känt varann så länge, hon och jag. Kan varann, känner till osäkerheter och styrkor. Efter ett tag berättar hon samma. Skäms, men berättar. Om hur hon som precis träffat en riktigt bra kille inte vill sova med honom jämt för att hon inte vill visa sig för honom, inte ens under täcket. Hur hon står framför spegeln, drar sig i skinnet och vill ut. Bort. Högtryckstvätta sig själv eller byta kropp helt.

Jag säger att hon ska vara stolt över sig själv. Glad över att hon träffat någon som verkligen tycker om henne. Att jag inte har det, att ingen riktigt visat intresse för mig på hela sommaren. Så blir hon tyst igen. Jag hör att hon tänker – att hon har tänkt. Så säger hon att jag flytt från det. Från varenda gång någon närmat sig mig, från att ens sätta mig i de situationerna då någon ens kan eller får närma sig mig. Gömmer mig bakom vänner, att jag är en vän. Så inser jag. Jag känner ju precis som henne. Att jag inte vågat för att jag inte vågar. Inte vågar ha någon i min bubbla där jag känner mig svullen och ful. Otillräcklig.

Jag har valt min ensamhet. Inte medvetetet, men jag är orsaken bakom den. Vi börjar skratta åt oss själva. Så jävla fåniga. Nu måste vi sluta. Jag reser mig upp, rättar till de nu skrynkliga lagren av tvätt på golvet. Andas.

Jag har valt min ensamhet, precis som hon. Precis som du. Och vi är inte ensamma.

TAGGAR
1 kommentar | Translate
OM MICHAELA

Michaela Hamilton är krönikör i CHIC och jobbar med PR på mediebyrån Perfect Day samtidigt som hon skriver sin första roman. I hennes blogg kan du läsa korta tankar, långa texter och ta del av hennes förkärlek till bakning, fest och resor. Förfrågningar om samarbeten mailas till: alicia.sternin@aller.com



ARKIV



Annons




Annons

Laddar http://michaela.chic.se/back-in-diz-btch/