Annons
Annons



Krönika 3 – ickerelationernas epidemi


I ubern hem från en kille jag finner mig hos med jämna och korta mellanrum kom jag på mig själv. Han är härlig, smart, intressant och våldsamt rolig. Jag kanske skulle ta och hänga lite mer med honom, se vem han är fast ordentligt? Vi ses ju på barer innan klockan ens blivit midnatt och stirrar in i varandras ögon med märkbar kemi för utomstående åskådare.

Annons

Var låser det sig då? Jag fick ett sms några minuter efter detta tanketåg passerat i vilket han ber om ursäkt för att han berättat för mig kvällen innan att han har känslor för mig. Att han inte borde ha sagt något för han är ju lite ”ur fas” från tjejen han dejtade sist och därför inte kan lova mig att han är redo för något seriöst, att han säger det nu så han inte ”sårar mig sen”.

 Det finns alltid någon eller några man pratar med när man i natten, då klubbens ljus tänds, står ensam kvar. En sån man smsar när dagen byter namn till söndag och man vill ha någon som kramar på en. Såna där man inte riktigt vet varför de just är ”såna där” – varför just den relationen bromsade och dog ut innan något knappt hade hunnit födas.

Jag syftar till alla dessa personer du har i din telefonbok som du egentligen gärna skulle dejta men av olika anledningar inte gör. Jag pratar om epidemin som spridit sig bland alla singelmänniskor där vi alla blivit så sjuka att vi bara spelar utan insatser – där vi lajvar förhållanden men helt konsekvenslöst och utan förpliktelser.

Jag pratar om icke-relationerna.

Undrades och ältandes har vi, kvinnor som män, läggning som läggning, diskuterat och funderat över varför vi står och stampar på samma plats med vissa personer. Varför man en kväll tillåts vara insläppt, nå högre och få värmas för att sen dagen därpå bli avhyst ut i kylan igen? Det här beteendet som sedan ursäktas från motparten med ”jag kan inte ha en relation just nu” eller ”det är väl bra att jag säger något nu så man inte kommer på det när det är försent?” Det här beteendet man faktiskt även själv slänger sig med?

 Jag ringde en tjejkompis och berättade om min icke-relationskilles ”hej-jag-gillar-dig-alltså-på-riktigt-verkligen”-tal och även då hans efterföljande sms. Jag läser upp hans ord, beredd att berätta hur gullig han är som deklarerar sin osäkerhet. Att han inte vill såra mig. Fast när hans ord blir mina, när jag högläser detta för min kloka vän, hejdar jag mig mitt i.

 Istället för att läsa upp resten av smset för min vän säger jag istället att han faktiskt inte alls sitter på en position rent känslomässigt i mitt liv där han kan såra mig, men något grandiost i honom och något naivt i mig låter honom känna sig stolt över att han gett mig en heads up för sin kommande, eventuella douche-ighet.

 Haha. Vänta lite nu. Springer vi alla alltså runt och förbehåller oss rätten att bestämma hur andra människor känner för oss? Har vi singelmänniskor någon masshybris om att alla vill bli tillsammans med oss, så pass mycket att vi måste gardera oss för eventuella jobbiga situationer innan de ens i närheten har tillåtits hända?

 Jag sväljer hårt när jag läser mina svar tillbaka som skrevs innan denna insikt hade hejdat dem. ”Klart vi bara kan hänga lite och se var det leder, det behöver väl inte bli en grej mer än så? Fattar att du är lite trasig från henne, helt lugnt. Vi kan väl ta en öl snart då som du sa?”

 Min vän skrattar till i telefonen eller min långa utläggning.

”Ja… Jäklar du. Jaha, så inga fler icke-relationer som bara dränerar oss på tid och känslor? Kan inte du skriva en krönika om detta så alla fattar att såna här personer måste bort?”

”Jo”, sa jag och raderade hans nummer.

Gör det du med.

TAGGAR
1 kommentar | Translate
OM MICHAELA

Michaela Hamilton är krönikör i CHIC och jobbar med PR på mediebyrån Perfect Day samtidigt som hon skriver sin första roman. I hennes blogg kan du läsa korta tankar, långa texter och ta del av hennes förkärlek till bakning, fest och resor. Förfrågningar om samarbeten mailas till: alicia.sternin@aller.com



ARKIV



Annons




Annons

Laddar http://michaela.chic.se/har-gor-du-basta-ogonfransforlangningen-i-stockholm/