Annons
Annons


Krönika 2 – han, stormen


Det är natt igen och telefonen brinner i min hand. Den lurar ner mig i sig, öppnar sms-appen, får mig att skriva in hans namn i ”till”-raden och drar min hand mot meddelande-rutan. Runtomkring mig skålar folk, skrålar folk. Hånglar, skrattar, dansar, drar i mig, ska du inte dansa med oss, nej det ska jag inte. För mitt i havet och fylleslaget står jag – omringad av människor – men så oerhört ensam. Jag vet att jag är ensam för att jag kommit på att det är han som saknas. Att jag i stunderna han ger mig av sin tid känner rusningen av blod genom mina ådror. Hur jag kysser som att det varje gång mina läppar nuddar hans ska lämnas ett avtryck.

Annons

Annons

Hur allt annat känns blekt i jämförelse.

Jag går ut från klubben med mobilen i ett stadigt grepp. Vill inte missa om han ringer, inte för att han kommer det, men ändå. Jag kommer på mig själv med att hoppas att han drack för mycket på den där festen ikväll och därför i dimman minnas att min existens är himla behaglig för hans. Så är det inte. Inte ikväll heller. Jag tänder en cigg och försöker blåsa ut allt ur mina lungor men hans luft ligger ändå kvar här i. Så jag går vägen hem och tänker att berusningen någonstans ska dämpa ljudet av hur hans lite hesa, levda stämma för dagar sen formade meningar som ”var har du varit hela mitt liv” och ”jag vill veta allt om dig”. Istället blir det som bränsle till apparaturen i hjärnan ansvarig för att spela upp varenda stund man delat som en vackert regisserad konstfilm, där bara det vackra skratten och de fina samtalen låter sig höras. Där bara hans händer som drar mig emot sig och hans intensiva blick som når in och igenom mig får synas.

Annons

Natten har ett sätt att romantisera omständigheter och gömma det som inte är tillräckligt ljust för att övervinna mörkret. På så sätt glömmer man enkelt bort att man jagar någon som antingen bara vill jagas för den egoistiska vinningens skull, någon som har en som substitut när den andra inte svarar eller någon som faktiskt inte vågar ta sig an det den mycket väl förstår att man kan erbjuda. Det spelar egentligen ingen roll om man dejtat i några månader eller setts några gånger – man känner när det är någon som är bekväm nog att vilja stanna kvar i. Antingen ignorerar man det eller så vågar man prova vart det kan ta en. Jag gjorde det sistnämnda men jag var också den enda av oss. Det blir så självklart nu när ännu en helg gått förbi utan att han inte ens svarat på ett simpelt sms som nu är flera dagar över sitt bäst före-datum.

Annons

Jag kommer hem till min tomma, tysta lägenhet där jag inte brytt mig om att plocka upp nyckeln från när han sist kastade ner den i mitt brevinkast. Den representerar en kort stund då jag bestämde mig att jag ville ge någon en chans igen. Det var ju så länge sen sist någon ens fick hålla sig kvar efter andra gången man träffats. Nu ligger den där på golvet och påminner mig om att den inte kommer plockas upp av händerna som jag vill ha i mina. Kollar telefonen igen. Varför kan inte allt bara gå tillbaka till då han bara var någon i min periferi? Varför var jag tvungen att vara så nyfiken och nysta runt i hans mörka, molniga, trasiga men helt underbart genomborrande, fascinerande person? Han ville ju inte ens att jag skulle in där och peta. Han ville vara stängd. Varför var jag tvungen att ta mig förbi och få en inblick i vad som vaktades så? Är det därför jag nu blir nekad rätten till en sån simpel sak som att pussa på hans panna och badda om hans mörker?

Så inser jag. Jag hade också låst in mig. Stängt ner. Och åren har gått. Så kom han, och mot stormar som honom finns inga skydd. Jag lägger mig tillrätta i min för stora säng och blundar. Försöker blockera ut vinden som viskar allt han någonsin sagt – men jag kan inte göra mer än att vänta tills den lagt sig den med.

(4)
Kommentera | Translate


Annons



Laddar