Min vän Fanny har något att dela med sig av. Hon är så stark som vågar skriva ut detta i hopp om att det ska hjälpa någon annan, någon av er.
Jag får den stora äran att publicera detta. Läs nedan.
Allt började när mina föräldrar samlade mig och min syster vid matbordet en sen kväll i början på januari. Vi måste prata, det är viktigt.
Vi hade precis lämnat ett svidande kallt Åre och vinkat jullovet hej då, när de satte oss ner vid matbordet i den stora lägenheten vid Vasaparken.
De skulle skilja sig. Sekunden stannade upp. Det är pappa som inte vill längre. Mamma gråter. Pappa stirrar ner i det trendigt vitoljade trägolvet han och mamma valde ut med omsorg för bara två år sedan. Jag flyttar ut redan ikväll.
Jag flög upp ur stolen. Rädd och arg. Välte en vas med vissna tulpaner. Tårar så förbannade att jag skakade. Jag tänkte inte bli något skilsmässobarn. Tänker inte bli en sådan som skickas mellan föräldrarna varannan vecka, som varje månad måste bevittna ett mindre världskrig för att båda tycker att det är den andres tur att köpa busskort.
Jag var ju nästan vuxen. Typ vuxen. Skulle faktiskt ta studenten till våren.
Tänkte inte ta på mig någon offerkofta.
Ändå rasade hela min värld. Verkligheten jag visste, allt vad mitt liv vart, skulle aldrig förbli densamma. Hur firar man jul med skilda föräldrar? Hur tar man studenten med skilda föräldrar? Framtiden kändes som ett trasigt tågspår och hur jag är bar mig åt, skulle jag inte hitta en nödbroms.
Jag rasade som ett hus inombords, våning för våning, men inget syntes utanpå.
Gråten låg i ögonvrån, ständigt närvarande de kommande veckorna. Jag kunde skratta, för att i nästa sekund se avsatsen och spy upp den på toaletten i skolmatsalen.
Jag rymde hemifrån. Sov skavfötters med min bästa vän de kommande månaderna. Svarade inte på mina föräldrars sms på flera veckor. Kom bakfull till skolan, skötte mina läxor dåligt. Livet gick vidare, även om jag inte var mer än en skugga av mig själv, så tog varje ny dag slut.
Jag hade gått med på att äta middag med min pappa en kväll i slutet av februari. Min mamma och syster hade åkt upp till huset i Åre för en sista gång innan försäljningen. Vi åt pasta och frågade frågor utan mening. Hur det går i skolan? Jo, bra. Hur jag mår? Jo, bra.
Så säger han det. Jag har träffat en ny. Det är din gudmor, som du gillar så mycket. Vi älskar varandra och ska spendera resten av livet ihop. Är du inte glad för min skull?
Hela livet tryckte på paus.
Jag skrek tills jag inte hörde något. Jag skrek tills gråten sprängde fram som snösmältningen om våren. Jag grät tills luften tog slut och synen var en enda dimma.
Gled av stolen ner på det trendigt vitoljade trägolvet i den stora lägenheten vid Vasaparken.
