För William, för evigt

Jag sitter i ett rum fullt av sorgebuketter. Luften är slut fast alla fönster är öppna. Det har hunnit bli höst utanför utan att jag upplevt övergången och jag minns knappt sommaren som varit. Det känns som om det varit en varm mardröm där varje dag gått ut på att klara sig till natten som bara kommit bärandes med fler mardrömmar. Kroppen reagerar klumpigt. Händerna skakar, benen känns som säckar. Ögonen vill bara stängas, försöka vakna till en annan verklighet där detta aldrig hänt. Men det har hänt. Det är såhär pass jävligt. 
Efter begravningen i fredags körde William hem mig, märkbart tagen av förlusten jag och min ”riktiga” bror precis känt. Märkbart orolig över att vi kunde bli så ledsna. Att vi kunde gråta sådär med hela kroppen. Han tröstade så fint. Han var så mjuk och liten, sådär som han alltid blev i min närvaro. En numera lång kille med hår på bröstet som blev som den där lilla ungen jag kliat i håret till sömns så många gånger. Jag älskade det så, att jag hade den effekten på honom. Att jag, oavsett situation, alltid kunde känna att han hade den rena tilliten till mig. 
Ingenting kan någonsin fungera som förklaring för den smärtan som blivit av det enorma hål i mitt hjärta som gapar så tomt efter honom. Det är bedövande. Det gör så ont att det inte känns alls. 
Jag tänker mycket på hans vänner. Tänker på alla han berört. På hur vi alla delar den där ekande tomheten nu, delar den där ilskan över hur orättvist det kan vara att finnas till i en värld där de man älskar slutar finnas med en. 

Jag försöker hålla mig stark för den lilla kille som blev så orolig över min sorg. Även om den är så enorm för honom.