Annons


Om Michaela Hamilton

Michaela Hamilton är krönikör i CHIC och jobbar med PR på mediebyrån Perfect Day samtidigt som hon skriver sin första roman. I hennes blogg kan du läsa korta tankar, långa texter och ta del av hennes förkärlek till bakning, fest och resor.

Close

Annons






Jag blir så arg på tiden. Jag vill springa bakåt, springa in i sommaren alla de år den varit med dig. Sätta mig tillrätta bredvid dig. Ta ett kärleksfullt grepp om din hand. Ge dig en kram. Känna doften av ditt solvarma hår och ge dig en puss på din rosiga kind. Jag vill berätta för dig hur lycklig du gör mig, här i solen, där vi bara är. Där vi bara lever och skrattar. Jag vill känna hur din hand klämmer tillbaks omedvetet av kärlek. 

Jag vill springa bakåt till när du var en liten kille med för stora hörlurar slumrandes bredvid mig i soffan. Höra dina andetag mellan vindbrisarna utanför fönstret där allt annat är i rörelse medan allt står still här inne. 

Jag vill stå still i din dörröppning och se på dig medan du berättar för mig om din kväll. Höra dig berätta om saker som gör dig varm, gör dig glad. Jag vill bara tas tillbaka till alla de små stunder i livet där jag bara har fått vara med i ditt. 

Jag är så arg William. På tiden. Att den inte stannar upp, att den inte tillåter mig spola tillbaks den. Att den tvingar mig att om några timmar istället se våra bröder rödgråtna i sina nya matchande kostymer de hatade att prova ut. Jag hatar tiden för att jag kan inte få en droppe till av den med dig. 

Ändå går den framåt medan jag håller mig fast med allt jag har. 

TAGGAR
Kommentera | Translate

OM MICHAELA

Michaela Hamilton är krönikör i CHIC och jobbar med PR på mediebyrån Perfect Day samtidigt som hon skriver sin första roman. I hennes blogg kan du läsa korta tankar, långa texter och ta del av hennes förkärlek till bakning, fest och resor.



ARKIV



Annons




För William, för evigt




Jag sitter i ett rum fullt av sorgebuketter. Luften är slut fast alla fönster är öppna. Det har hunnit bli höst utanför utan att jag upplevt övergången och jag minns knappt sommaren som varit. Det känns som om det varit en varm mardröm där varje dag gått ut på att klara sig till natten som bara kommit bärandes med fler mardrömmar. Kroppen reagerar klumpigt. Händerna skakar, benen känns som säckar. Ögonen vill bara stängas, försöka vakna till en annan verklighet där detta aldrig hänt. Men det har hänt. Det är såhär pass jävligt. 
Efter begravningen i fredags körde William hem mig, märkbart tagen av förlusten jag och min ”riktiga” bror precis känt. Märkbart orolig över att vi kunde bli så ledsna. Att vi kunde gråta sådär med hela kroppen. Han tröstade så fint. Han var så mjuk och liten, sådär som han alltid blev i min närvaro. En numera lång kille med hår på bröstet som blev som den där lilla ungen jag kliat i håret till sömns så många gånger. Jag älskade det så, att jag hade den effekten på honom. Att jag, oavsett situation, alltid kunde känna att han hade den rena tilliten till mig. 
Ingenting kan någonsin fungera som förklaring för den smärtan som blivit av det enorma hål i mitt hjärta som gapar så tomt efter honom. Det är bedövande. Det gör så ont att det inte känns alls. 
Jag tänker mycket på hans vänner. Tänker på alla han berört. På hur vi alla delar den där ekande tomheten nu, delar den där ilskan över hur orättvist det kan vara att finnas till i en värld där de man älskar slutar finnas med en. 

Jag försöker hålla mig stark för den lilla kille som blev så orolig över min sorg. Även om den är så enorm för honom. 

TAGGAR
2 kommentarer | Translate

Annons


Laddar http://michaela.chic.se/page/2/